HWY 50 The Loneliest Road in America!

Tidigt i morse lämnade vi Delta i Utah och begav oss västerut på Hwy 50 även känd som "den ensligaste vägen i hela Amerika". Denna roadtrip har vi verkligen varit så sugna att få köra eftersom man kan samla stämplar i en passliknande lite bok i de små orter som man passerar. Samlar man minst fem av åtta möjliga stämplar får man ett diplom hemskickat. Ett fint diplom som visar att man har överlevt denna häftiga roadtrip.

The Loneliest Road ....kom till då Life Magazine skrev om Hwy 50 som en 287 mile lång väg där reportern menade att man måste ha ett överlevnadskit med sig om man körde denna sträcka. Reportern på AAA  beskrev sträckan som att man passerade nio städer, få bensinstationer, inget var av intresse, han ville varna alla att inte köra här såvida de inte hade med sig någon form av överlevnadskit.

Nevadaborna visste dock bättre, eftersom sträckan dessutom är historisk då ponnyexpressen gick genom detta vidsträckta och storslagna naturlandskap. Nu har det blivit en lite rolig grej av detta så nu utmanas alla att köra denna stäcka och belöningen ska till sist bli det magiska diplomet.

När vi startade i Delta visste vi inte riktigt var man kunde hitta boken för de åtråvärda stämplarna eller hur det hela fungerade. Vi körde mot Nevada i väster och lämnade staten Utah, ganska snart var vi helt ensamna på vägen och omringade av fantastiska bergskedjor. Vi körde ca 15 sv mil helt i ödemarken och till sist dök den lilla orten Baker upp, med en liten bensinstation och shop. Där startade eller egentligen avslutas "den ensligaste vägen", vi startade ju i öster för att köra västerut mot Kalifornien. Vi fick vår lilla bok och dagens första stämpel, i boken kunde man även hitta information om var man fick de övriga stämplarna.

Den första halvan av sträckan kändes som den roligaste att köra, det var mycket varierad natur och vi passerade många vackra bergspass. När vi tittade på kartan och såg att vi snart skulle passera Great Basin National Park gjorde vi en liten oplanerad avstickate då vi förstod att man kunde göra hajken med bil. På ganska smala vägar körde vi den 19 mile långa Weeler Peak Scentic drive, vi stannade till lite då och då för att njuta av utsikten men framförallt av tystnaden, så tyst att man hör sina egna andetag.

Växtligheten varierar från lövskog till barrskog och högst upp tundra, vi kom upp på ca 3500 meter över havet. 

Efter orten Baker stannade vi till den något större orten Ely och fick stämpel nummer två. Vi tankade bensin och körde mot nästa ort Eureka där vi fixade lunchmackorna samt stämpel nummer tre. Timmarna började kännas lite långa efter lunch och trots som de luttrade bilresenärer vi är, började bilkörningen kännas av. Extremt långa raksträckor i oändliga landskap som aldrig tycks ta slut. När vi då och då stannade till utmed vägen kände vi oss som två väldigt små prickar i en gigantisk natur.

 Vi passerade Vilda Westernstaden Austin och fick vår fjärde stämpel, här kändes det lite som vi kunde bytt ut vår bil mot häst och köra ponnyexpressen istället. Tillsist kom vi fram till den lite större staden Fallon där vi bokat övernattning och hämtade vår femte stämpel på HWY 50, imorgon har vi möjlighet att ta vår sjätte och sista stämpel på denna roadtrip.